Eviga längtan till ljus och frid.

För första gången på ett par år ser jag verkligen framemot en fin och mysig jul med familj och släkt. Förra året vid den här tiden låg Mamma fortfarande inne i Kristianstad och vi hade ingen aning om hur allvarligt det var med henne och visste inte ens om hon skulle kunna vara med på julafton. Hela december förra året är bara ett otydligt minne, precis som samma månad året innan då vi försökte göra vad vi kunde för att hämta oss från I:s självmord. Men i år har vi lyckats undvika alla större katastrofer och det enda jag behöver oroa mig för är att folk inte ska tycka om mina julklappar. Och så är det snö, bara en sån sak.
Tack.